Jag ska resa nu gråt inte
Jag vet att du är ledsen
Luta dig mot min varma hals, jag lovar att stå alldeles stilla
Jag ska inte åka alldeles ännu
Ännu en liten stund finns jag kvar här hos dig.
Du kramar mig och smeker mig och ber mig
Snälla stanna kvar
Du säger att jag måste bli frisk och hel igen
Förstår du inte jag orkar inte mer
Mina ben värker, jag är trött
Låt mig få slippa springa mer
Jag längtar efter att få sluta ögonen och sova
Mitt huvud känns så tungt
Nu kommer bilen som ska hämta mig
Jag är inte rädd så gråt inte
Jag försvinner inte
Jag bara reser bort
Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa efter
Men jag vet att där får jag vila i daggvått gräs och på vita klöverängar
Så gråt inte är du snäll
Men när du känner vinden, den mjuka ömma vinden
Den som blåser över stigarna i skogen
Där jag en gång bar dig på min trygga rygg
Då ska du känna som en hälsning långt bortifrån
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din egen kind....

Denna dikt får mig att tänka på hur många hästar som man släppt taget om,

genom åren... och tanken på att behöva skiljas från ännu en vän känns tungt!

Men om det är meningen att det ska vara vi två, så finns han kvar om några månader. Tänker varje dag på det och har svårt att släppa taget. Det känns som om vi är plus och minuspoler i en magnet som för oss samman. Det går inte beskriva känslan.....

Fifill + Jag = kärlek